Lily tittade ner i det sakta sipprande vattnet. Vattnet var lugnt och stillsamt och luktade som en härlig sommardag i juli. Då man dansade runt prydda kors, sjöng och åt tillsammans, vänner och familj. Familj...inte en familjeenhet, en riktig familj med kärlek och värme. Lily trodde inte att man kunde sakna något så mycket som man aldrig haft. Men det gjorde hon, hon saknade en mamma som läste godnatt-sagor innan hon skulle sova, hon saknade en pappa som lyfte henne upp på hans axlar och lät henne titta på världen som om hon var en drottning. Hon saknade vänner som hon kunde prata hemligheter med, dela åsikter med, bli arg på och sedan krama ut argheten. Det var allt hon saknade, kärlek.
Lily tittade på reflektionen i vattnet. Hennes gröna ögon skimrade som safirer värda en drottning. Hennes hår var så blont att om solen skulle skinit på det skulle det varit lika vitt som snön i alperna. Hon hade aldrig sätt att hon hade haft fräknar, hon tyckte inte om dem, de fick henne att se lortig ut. Hennes mor skulle sagt att hon såg likadan ut som alla andra. Förut skulle det fått Lily att lysa upp och fortsätta med sin dag, men nu skulle hon velat skrika i hennes mors ansikte. ”Jag vill inte vara som alla andra!” .
Alla skulle tro att hon hade blivit tokig, därför hade hon inte sagt något om minnena till någon. Hon hade sett vad som hände med dem som trätt fram och berättat om drömmarna. Hon hade sett sin bästa vän Anja förklarat för sina vänner och familj vad känslor och färger vad. Hon hade sett henne släpats ut från sitt hem, eftersom att familjen hade sagt till äldrekommittén att deras barn hade blivit tokigt. De barnen som hade fått minnen klarade sig bäst om de bara höll munnen stängd.
Jonas hade varit borta i tre år, men det var inte för ens nio månader sen som Lily började få drömmarna. Drömmar om forsar med lax som kämpade sig uppför som om det skulle vara det sista de gjorde. Om mörkt färgade män som red på elefanter i en outhärdlig hetta. Om blommor i färger som skulle få nybarnen att tystna bara för att inte störa harmonin i färgerna. Innan de nio månaderna hade hon varit lika hjärntvättad som resten av samhället. Sett dessa barn som blivit förrådda av sina familjer och därför blivit instängda i den tomma byggnaden bredvid nybarncentret. Sett Anja gråtande fått en injektering med något lugnande medel. Och det ända hon kunde tänka på var att dem borde skämmas så som de skrämde upp alla i samhället. Att det var deras eget fel att de var onormala.
Lily satte sig på knä och beundrade omgivningen. På andra sidan vattnet fanns en rad med rosenbuskar, och rosorna var både röda som blodet på ett stucket finger och gula som den varmaste sol. Gräset som hon satt på var mjukt som ett får och lika grönt som hennes egna ögon. Dofterna från det platta gräset och de färgglada blommorna blandade sig som blå och röd, bildade en helt ny färg, en helt ny doft som var ännu bättre.
Hon lade sig ner och började fundera på om någon vuxen hade fått minnen. Dem kanske inte var like dumma som barnen, de kanske visste att de skulle bli utpekade som galna. Tänk om alla i hela samhället hade fått minnena, men ingen hade sagt något.
Men det är väl förståeligt, för det är väl så att om människor säger att de är annorlunda, då är de helt enkelt galna.
Lilys tankar vandrade till Anja. Hon tänkte på hur de hade lekt vid ängen några veckor innan Anja hade tvingats lämna sitt hem. Hon hade märkt att Anja betedde sig annorlunda, hon hade inte velat vara med när Lily frågade om de skulle leka krig. Då visste hon ju inte att det hette krig och vad det verkligen var. Men det visste Anja, hon såg ut som om hon skulle kräkas när Lily låtsades dö, låg så stilla som hon bara kunde. Anja slet upp Lily från marken med gråt i halsen.
”Gör aldrig så igen! Aldrig, förstår du det!” skrek hon i Lilys ansikte med tårar strömmande nerför hennes kinder.
”Har du blivit galen?” skrek Lily tillbaka och slet sig loss från Anjas grepp.
Inte förens nu förstod Lily varför Anja inte ville se sin bästa vän dö, och nu kunde dem inte ens uppskatta deras vänskap, Anja var borta...
Lily skakade av sig tankarna när dem drev iväg mot det hållet när Anja sitter instängd i ett litet rum, tunn blek och trötta ögon med plåster där sprutorna injekterat med lugnande medel får att hon inte skulle göra motstånd när de experimenterade på henne.
Lily reste sig och började vandra hem. Några sexor sprang förbi henne och hon snäste åt dem att sakta ner. Stackarna såg skräckslagna ut, aldrig hade någon snäst åt dem.
”Vi ber om ursäkt.” sa de i kör lite tveksamt. Lily förstod sedan vad hon gjort, tog emot ursäkten, vände snabbt på klacken och fortsatte hastigt hem.
När hon började närma sig uppenbarade sig nybarncentret och hon stannade framför portarna. Hon tittade upp på byggnaden av tegel och suckade djupt. Stackars barn, tänkte hon. Stackars barn som måste vara precis rätt för att inte bli mördade. Måste vara just så som de ska vara. Ilskan började välla fram i Lily, hon hade alltid haft ett temperament men nu började ren hat skapas och riktades rakt mot älderkommittén. Lily vände sig om och gick med raska steg på vägen hem för att lugna sig innan hon gjorde något som hon skulle ångra. Och det funkade, fram tills barnen med minnens byggnad skymtade vid hörnet av nybarncentret.
Lily stannade vid ett fönster som blivit igen spikat med bräder för att man inte skulle kunna se in, se det hemska som antagligen förkom där inne. Utan att tänka tog Lily upp en sten från marken och kastade den så hårt hon bara kunde in i fönstret. När kraset ljöd i vinden stod tiden stilla i Lilys värld. Skärvorna föll till marken och klingade till i asfalten. Och så började hon springa.
Lily hade aldrig sprungit så fort i hela sitt liv, men nu var hennes liv beroende på hur snabbt hon sprang. Kommittén skulle veta att det var hon som kastade stenen, de skulle förstå att hon hade fått minnena tillbaka och de skulle försöka låsa in henne. Försöka kunde dem allt göra, tänkte Lily. Hon visste inte vart hon skulle ta vägen, men hon visste att hon var tvungen att gömma sig. Hon visste inte mycket om vad som skulle hända, men hon visste att hon måste hitta barn, barn med minnen, barn som förstår. Bilda en slags armé, de var unga, men de hade kunskap och det skulle vara avgörande om de ville vinna.
”Nu...” tänkte Lily ”Nu är det dem emot oss”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar