fredag 11 april 2014

Livet är underbart, frågor

Fråga 3.

Jag tror inte att Dora kunde förlåta sig själv om hon hade valt att inte följa med sin son. Och jag tror inte att det kunde varit mycket hon kunde göra, om hon nu hade stannat. Hon var ju bara en vanlig lärare, hon hade ju inga politiska kontakter. Men jag tycker att hon gjorde rätt som följde med till lägret.

Fråga 5.

Att ha humor är nått av det viktigaste som man kan ha som person, i min åsikt. Så som huvudpersonen hanterade denna hemska situation med humor, skulle jag också kunna göra. Men helt ärligt skulle jag inte kunna klara av det. Jag kan skämta om andra saker som kan vara jobbiga, som att jag kan skoja med mina kompisar att jag inte har mor eller farföräldrar att behöva "dras med" som vissa kan klaga på. Även fast jag jätte gärna skulle velat träffa dem. Men humor är alltid bra att ha, jag skulle aldrig vilja umgås med humorlösa personer. 

Fråga 6.

"Kärleken övervinner allt" kan tolkas på olika sätt, och kan variera beroende på vad för frågor man kan ställa. Och man säger att all kärlek är tillåten, men det tycker tyvärr inte jag. Om man ger en 12-årig flicka ett val, antingen så får hon gå sin utbildning, eller så flyttar hon med sin 20-åriga pojkvän till till en sumpig lägenhet. Hade hon varit min dotter hade jag aldrig låtit henne göra detta valet, hade aldrig låtit henne spola ner sin framtid. Jag tror att kärlek kan övervinna allt, för personer som är mogna, inte för små barn som knappt vet vad kärlek är. Och när jag säger att all kärlek inte är tillåten, menar jag inte blandade raser, bara om det är en stor ålderskillnad. Men jag håller med om att kärlek till din familj, övervinner allt.

Fråga 7.

Jag är nog den fegaste personen jag känner. Jag är livrädd för massvis med saker. Men jag tar en dag i taget, en rädsla i taget, och sakta men säkert övervinner jag dem. Te.x så vågar jag gå ner i källaren nu! Ett stort steg för mig, och jag klarade det genom att lysa på mörka vråer, som jag tyckte var läskiga, och ställde mig sedan där, intalade mig själv att det inte fanns något där. Så det är ett tips för mörkrädda människor! Men att vara modig är att ta det i sin egen takt, det kommer ta ett tag innan jag slutar sova med lampan tänd ;)

Fråga 10.

Varför finns det negativitet  mot invandrare? Jag brukar jämföra dessa människor med maneter. Maneter har överlevt i miljontals år utan någon hjärna. 

Men helt ärligt, så tror jag bara att folk är rädda för sådant som de inte förstår. Men jag tror inte att jag någonsin riktigt kan förstå varför dessa människor är som de är, eftersom att de tänker på ett sådant sätt så himla tvärtemot vad jag tänker och tycker.






























onsdag 12 mars 2014

Musikvideon

Från början jobbade jag, Leon och Tom tillsammans men Tom lämnade gruppen. Så redan från början blev det problem. Sen fanns det ingen riktig entusiasm från varken mig eller Leon. Jag kände att jag fick väldigt mycket att göra, och att jag inte fick mycket hjälp.

 De första två lektionerna satt vi bara och gjorde inget och de ville inte göra något av mina förslag. Men en lektion fick vi filmat lite och vi jobbade bra ihop. Det var roligt att få jobba med green screen som jag aldrig använt förut.

Jag kunde ha försökt att prata mer med min grupp i början, men jag hade blivit less på den redan på musiken då jag gjorde allt arbete och ingen ville göra något.

I slutet kunde jag få ihop det till en hyfsad video, även fast ljudet slutade funka, videon inte kunde överföras och vi hade bara 20 sekunder material som blev upprepat i 4 minuter,  och så vidare :)

måndag 25 november 2013

Färdig kap 24


Lily tittade ner i det sakta sipprande vattnet. Vattnet var lugnt och stillsamt och luktade som en härlig sommardag i juli. Då man dansade runt prydda kors, sjöng och åt tillsammans, vänner och familj. Familj...inte en familjeenhet, en riktig familj med kärlek och värme. Lily trodde inte att man kunde sakna något så mycket som man aldrig haft. Men det gjorde hon, hon saknade en mamma som läste godnatt-sagor innan hon skulle sova, hon saknade en pappa som lyfte henne upp på hans axlar och lät henne titta på världen som om hon var en drottning. Hon saknade vänner som hon kunde prata hemligheter med, dela åsikter med, bli arg på och sedan krama ut argheten. Det var allt hon saknade, kärlek.

Lily tittade på reflektionen i vattnet. Hennes gröna ögon skimrade som safirer värda en drottning. Hennes hår var så blont att om solen skulle skinit på det skulle det varit lika vitt som snön i alperna. Hon hade aldrig sätt att hon hade haft fräknar, hon tyckte inte om dem, de fick henne att se lortig ut. Hennes mor skulle sagt att hon såg likadan ut som alla andra. Förut skulle det fått Lily att lysa upp och fortsätta med sin dag, men nu skulle hon velat skrika i hennes mors ansikte. ”Jag vill inte vara som alla andra!” .

 Alla skulle tro att hon hade blivit tokig, därför hade hon inte sagt något om minnena till någon. Hon hade sett vad som hände med dem som trätt fram och berättat om drömmarna. Hon hade sett sin bästa vän Anja förklarat för sina vänner och familj vad känslor och färger vad. Hon hade sett henne släpats ut från sitt hem, eftersom att familjen hade sagt till äldrekommittén att deras barn hade blivit tokigt. De barnen som hade fått minnen klarade sig bäst om de bara höll munnen stängd. 

Jonas hade varit borta i tre år, men det var inte för ens nio månader sen som Lily började få drömmarna. Drömmar om forsar med lax som kämpade sig uppför som om det skulle vara det sista de gjorde. Om mörkt färgade män som red på elefanter i en outhärdlig hetta.  Om blommor i färger som skulle få nybarnen att tystna bara för att inte störa harmonin i färgerna. Innan de nio månaderna hade hon varit lika hjärntvättad som resten av samhället. Sett dessa barn som blivit förrådda av sina familjer och därför blivit instängda i den tomma byggnaden bredvid nybarncentret. Sett Anja gråtande fått en injektering med något lugnande medel. Och det ända hon kunde tänka på var att dem borde skämmas så som de skrämde upp alla i samhället. Att det var deras eget fel att de var onormala. 

Lily satte sig på knä och beundrade omgivningen. På andra sidan vattnet fanns en rad med rosenbuskar, och rosorna var både röda som blodet på ett stucket finger och gula som den varmaste sol. Gräset som hon satt på var mjukt som ett får och lika grönt som hennes egna ögon. Dofterna från det platta gräset och de färgglada blommorna blandade sig som blå och röd, bildade en helt ny färg, en helt ny doft som var ännu bättre. 

Hon lade sig ner och började fundera på om någon vuxen hade fått minnen. Dem kanske inte var like dumma som barnen, de kanske visste att de skulle bli utpekade som galna. Tänk om alla i hela samhället hade fått minnena, men ingen hade sagt något.

Men det är väl förståeligt, för det är väl så att om människor säger att de är annorlunda, då är de helt enkelt galna.

Lilys tankar vandrade till Anja. Hon tänkte på hur de hade lekt vid ängen några veckor innan Anja hade tvingats lämna sitt hem. Hon hade märkt att Anja betedde sig annorlunda, hon hade inte velat vara med när Lily frågade om de skulle leka krig. Då visste hon ju inte att det hette krig och vad det verkligen var. Men det visste Anja, hon såg ut som om hon skulle kräkas när Lily låtsades dö, låg så stilla som hon bara kunde. Anja slet upp Lily från marken med gråt i halsen.
”Gör aldrig så igen! Aldrig, förstår du det!” skrek hon i Lilys ansikte med tårar strömmande nerför hennes kinder. 
”Har du blivit galen?” skrek Lily tillbaka och slet sig loss från Anjas grepp.

Inte förens nu förstod Lily varför Anja inte ville se sin bästa vän dö, och nu kunde dem inte ens uppskatta deras vänskap, Anja var borta...

Lily skakade av sig tankarna när dem drev iväg mot det hållet när Anja sitter instängd i ett litet rum, tunn blek och trötta ögon med plåster där sprutorna injekterat med lugnande medel får att hon inte skulle göra motstånd när de experimenterade på henne. 

Lily reste sig och började vandra hem. Några sexor sprang förbi henne och hon snäste åt dem att sakta ner. Stackarna såg skräckslagna ut, aldrig hade någon snäst åt dem.
”Vi ber om ursäkt.” sa de i kör lite tveksamt. Lily förstod sedan vad hon gjort, tog emot ursäkten, vände snabbt på klacken och fortsatte hastigt hem.

När hon började närma sig uppenbarade sig nybarncentret och hon stannade framför portarna. Hon tittade upp på byggnaden av tegel och suckade djupt. Stackars barn, tänkte hon. Stackars barn som måste vara precis rätt för att inte bli mördade. Måste vara just så som de ska vara. Ilskan började välla fram i Lily, hon hade alltid haft ett temperament men nu började ren hat skapas och riktades rakt mot älderkommittén. Lily vände sig om och gick med raska steg på vägen hem för att lugna sig innan hon gjorde något som hon skulle ångra. Och det funkade, fram tills barnen med minnens byggnad skymtade vid hörnet av nybarncentret. 

Lily stannade vid ett fönster som blivit igen spikat med bräder för att man inte skulle kunna se in, se det hemska som antagligen förkom där inne. Utan att tänka tog Lily upp en sten från marken och kastade den så hårt hon bara kunde in i fönstret. När kraset ljöd i vinden stod tiden stilla i Lilys värld. Skärvorna föll till marken och klingade till i asfalten. Och så började hon springa.

Lily hade aldrig sprungit så fort i hela sitt liv, men nu var hennes liv beroende på hur snabbt hon sprang. Kommittén skulle veta att det var hon som kastade stenen, de skulle förstå att hon hade fått minnena tillbaka och de skulle försöka låsa in henne. Försöka kunde dem allt göra, tänkte Lily. Hon visste inte vart hon skulle ta vägen, men hon visste att hon var tvungen att gömma sig. Hon visste inte mycket om vad som skulle hända, men hon visste att hon måste hitta barn, barn med minnen, barn som förstår. Bilda en slags armé, de var unga, men de hade kunskap och det skulle vara avgörande om de ville vinna.
”Nu...” tänkte Lily ”Nu är det dem emot oss”.

onsdag 20 november 2013

Bildanalys


  1. Bilden föreställer en kvinna i halvbild vid en flod vid grönskan.
  2. Nyfikenhet, ledsamhet därför att hon ser mystisk och ledsen ut.
  3. Det är en oljemålning i dämpade färger. 
  4. Jag undrar vem hon är, hur gammal hon är och varför är hon avbildad. 
  5. På Google och i bildsalen.
  6. Torde vara en beställare.
  7. Leonardo DaVinci. Jag tror att det var hennes älskare....
  8. Den ska för evigt berätta om hennes skönhet.



Jag valde Mona Lisa av Leonardo DaVinci.


måndag 18 november 2013

Sammanfattning


Sammanfattning.

Den Utvalde är en spännande bok där vi får känna Jonas. Jonas är en nästan vanlig elva i samhället Enahanda, där varken färg, musik, väderförändringar, djur eller helgdagar existerar. Nästan var ordet, för det som skilde Jonas från de andra var hans ljusa ögon och hans förmåga att ta emot minnen från århundraden tillbaka i tiden. 

Jonas bor i en normal familjeenhet med en mamma, en pappa med två barn, ett manligt och ett kvinnligt. Han går i skolan som vanligt, leker med sina vänner som vanligt och samlar arbetarpoäng som vanligt. Men på tolvornas ceremoni händer något som inte är så vanligt.  Kvinnan som delar ut arbetena hoppar över Jonas. Kvinnan väntar tills alla har fått sina arbeten innan hon berättar för Jonas om han öde. Han skulle inte få något uppdrag, han hade blivit utvald. Utvald till den kommande minnesbevararen. 

Inte bara att Jonas får regler som säger att han får ljuga gör honom orolig, men Gabriel, det lilla nybarnet som deras familjeenhet tar hand om p.g.a. att hans pappa jobbade på nybarnscentret, kanske inte kommer att få en egen familjeenhet så som han skriker på nätterna. Jonas har ju blivit så förtjust att ha Gabriel i huset, Gabriel har ju samma ljusa ögon som Jonas.

Första träningsdagen går Jonas till angiven plats för att för första gången möta Minnesbevararen. Det första som möter Jonas blick i Minnesbevararens rum, är de enorma hyllorna med böcker. Jonas kände ju bara till deras enda regelbok. 
Minnesbevararen är sliten och gammal, och när han lägger sina  händer på Jonas rygg händer något med Jonas. Plötsligt är han någonstans högt uppe. Något vitt och kallt omringar honom och han verkar sitta på något slags fordon. Ordet ”kälke” dyker upp i hans  huvud, och plötsligt åker Jonas ”nerför” backen. 

När Minnesbevararen tar bort händerna förklarar han att detta var ett av de trevliga minnena. Det fanns många fler och mycket hemskare minnen som Jonas skulle får uppleva. Jonas fick uppleva brutna ben, segling, färg, jul och död. Han fick se en soldat kämpa för livet i onödan, se honom sakta dö utan hopp på räddning. Jonas hade fått veta att den förra tolvan som skulle bli Minnesbevarare hade misslyckats. Men han visste inte att hon hade blivit befriad, ännu mindre att hon hade begärt befrielse. Att alla dessa hemska minnen var för mycket för henne. När Minnasbevararen berättade detta sa han även att om en ny Minnesbevarare befrias kommer alla minnen att komma tillbaka till folket i Enahanda. Minnesbevararen visar Jonas hur en befrielse går till. Han får se en inspelning av hans far som kommer in i ett rum med ett nybarn. Jonas far hade berättat att han tvättade och tog hand om barnet innan en person från Annorstädes kommer och hämtar barnet. Men det är inte vad som händer i videon. Han får se vad som verkligen händer. 

Nu måste Jonas göra något för att Gabriel inte ska falla för ödet som var befrielse. Något för att låta invånarna i Enahanda minnas igen. Han måste fly till Annorstädes, men vad väntar där?

Kapitel 24

Kapitel 24.

 Lily tittade ner i det sakta sipprande vattnet. Vattnet var lugnt och stillsamt och luktade som en härlig sommardag i juli. Då man dansade runt prydda kors, sjöng och åt tillsammans, vänner och familj. Familj...inte en familjeenhet, en riktig familj med kärlek och värme. Lily trodde inte att man kunde sakna något så mycket som man aldrig haft. Men det gjorde hon, hon saknade en mamma som läste godnatt-sagor innan hon skulle sova, hon saknade en pappa som lyfte henne upp på hans axlar och lät henne titta på världen som om hon var en drottning. Hon saknade vänner som hon kunde prata hemligheter med, dela åsikter med, bli arg på och sedan krama ut argheten. Det var allt hon saknade, kärlek.

 Lily tittade på reflektionen i vattnet. Hennes gröna ögon skimrade som safirer värda en drottning. Hennes hår var så blont att om solen skulle skinit på det skulle det varit lika vitt som snön i alperna. Hon hade aldrig sätt att hon hade haft fräknar, hon tyckte inte om dem, de fick henne att se lortig ut. Hennes mor skulle sagt att hon såg likadan ut som alla andra. Förut skulle det fått Lily att lysa upp och fortsätta med sin dag, men nu skulle hon velat skrika i hennes mors ansikte. ”Jag vill inte vara som alla andra!” .

 Alla skulle tro att hon hade blivit tokig, därför hade hon inte sagt något om minnena till någon. Hon hade sett vad som hände med dem som trätt fram och berättat om drömmarna. Förklarat för sina vänner och familj vad känslor och färger vad. Hon hade sett dem släpats ut från sina hem, eftersom att familjerna hade sagt till kommittén att deras barn hade blivit tokigt. De barnen som hade fått minnen klarade sig bäst om de bara höll munnen stängd.

 Jonas hade varit borta i tre år, men det var inte för ens nio månader sen som Lily började få drömmarna. Drömmar om forsar med lax som kämpade sig uppför som om det skulle vara det sista de gjorde. Om mörkt färgade män som red på elefanter i en outhärdlig hetta. Om blommor i färger som skulle få nybarnen att tystna bara för att inte störa harmonin i färgerna. Innan de nio månaderna hade hon varit lika hjärntvättad som resten av samhället. Sett dessa barn som blivit förrådda av sina familjer och därför blivit instängda i den tomma byggnaden bredvid nybarncentret. Och det ända hon kunde tänka på var att dem borde skämmas så som de skrämde upp alla i samhället.

 Lily satte sig på knä och beundrade omgivningen. På andra sidan vattnet fanns en rad med rosenbuskar, och rosorna var både röda som blodet på ett stucket finger och gula som den varmaste sol. Gräset som hon satt på var mjukt som ett får och lika grönt som hennes egna ögon. Dofterna från det platta gräset och de färgglada blommorna blandade sig som blå och röd, bildade en helt ny färg, en helt ny doft som var ännu bättre.

Hon lade sig ner och började fundera på om någon vuxen hade fått minnen. Dem kanske inte var like dumma som barnen, de kanske visste att de skulle bli utpekade som galna. Tänk om alla i hela samhället hade fått minnena, men ingen hade sagt något.

 Men det är väl förståeligt, för det är väl så att om vi offentliggör något om oss själva som inte är till våran livsstils norm, då är vi helt enkelt galna.