Kapitel 24

Kapitel 24.

 Lily tittade ner i det sakta sipprande vattnet. Vattnet var lugnt och stillsamt och luktade som en härlig sommardag i juli. Då man dansade runt prydda kors, sjöng och åt tillsammans, vänner och familj. Familj...inte en familjeenhet, en riktig familj med kärlek och värme. Lily trodde inte att man kunde sakna något så mycket som man aldrig haft. Men det gjorde hon, hon saknade en mamma som läste godnatt-sagor innan hon skulle sova, hon saknade en pappa som lyfte henne upp på hans axlar och lät henne titta på världen som om hon var en drottning. Hon saknade vänner som hon kunde prata hemligheter med, dela åsikter med, bli arg på och sedan krama ut argheten. Det var allt hon saknade, kärlek.

 Lily tittade på reflektionen i vattnet. Hennes gröna ögon skimrade som safirer värda en drottning. Hennes hår var så blont att om solen skulle skinit på det skulle det varit lika vitt som snön i alperna. Hon hade aldrig sätt att hon hade haft fräknar, hon tyckte inte om dem, de fick henne att se lortig ut. Hennes mor skulle sagt att hon såg likadan ut som alla andra. Förut skulle det fått Lily att lysa upp och fortsätta med sin dag, men nu skulle hon velat skrika i hennes mors ansikte. ”Jag vill inte vara som alla andra!” .

 Alla skulle tro att hon hade blivit tokig, därför hade hon inte sagt något om minnena till någon. Hon hade sett vad som hände med dem som trätt fram och berättat om drömmarna. Förklarat för sina vänner och familj vad känslor och färger vad. Hon hade sett dem släpats ut från sina hem, eftersom att familjerna hade sagt till kommittén att deras barn hade blivit tokigt. De barnen som hade fått minnen klarade sig bäst om de bara höll munnen stängd.

 Jonas hade varit borta i tre år, men det var inte för ens nio månader sen som Lily började få drömmarna. Drömmar om forsar med lax som kämpade sig uppför som om det skulle vara det sista de gjorde. Om mörkt färgade män som red på elefanter i en outhärdlig hetta. Om blommor i färger som skulle få nybarnen att tystna bara för att inte störa harmonin i färgerna. Innan de nio månaderna hade hon varit lika hjärntvättad som resten av samhället. Sett dessa barn som blivit förrådda av sina familjer och därför blivit instängda i den tomma byggnaden bredvid nybarncentret. Och det ända hon kunde tänka på var att dem borde skämmas så som de skrämde upp alla i samhället.

 Lily satte sig på knä och beundrade omgivningen. På andra sidan vattnet fanns en rad med rosenbuskar, och rosorna var både röda som blodet på ett stucket finger och gula som den varmaste sol. Gräset som hon satt på var mjukt som ett får och lika grönt som hennes egna ögon. Dofterna från det platta gräset och de färgglada blommorna blandade sig som blå och röd, bildade en helt ny färg, en helt ny doft som var ännu bättre.

Hon lade sig ner och började fundera på om någon vuxen hade fått minnen. Dem kanske inte var like dumma som barnen, de kanske visste att de skulle bli utpekade som galna. Tänk om alla i hela samhället hade fått minnena, men ingen hade sagt något.

 Men det är väl förståeligt, för det är väl så att om vi offentliggör något om oss själva som inte är till våran livsstils norm, då är vi helt enkelt galna.